Vad jobbigt det kändes att lämna henne på dagis denna morgon. Mest jobbigt att hon blev så ledsen när jag vinkade av henne vid dörren. Hon förstod medan jag klädde av henne vad som pågick. Hon var redan fastklistrad vid mig. Hennes inskolnings fröken tog emot henne o vi vinkade snabbt hejdå och dörren stängdes. Jag gick därifrån.
Hemskt! Vill ju inte att hon ska vara ledsen. Känner mig jätte hemsk att inte kunna trösta mitt egna ledsna barn och bara lämna henne så där ledsen.
Hemma började man böla och allt kändes fel. Även kaffet smakade konstigt.
Jag försökte ta tag i att skriva mitt cv nu när jag kan. Men tror ni att jag kommer ihåg inloggningsuppgifter till af?. Ännu mer förstörd o hopplös kände man sig. Men till slut gick det! Minnet kom tillbaka! Hur kan ens minnet försvinna bara sådär.. Man är ju bara 26. Tankspridd är man helt klart när det blir så här.
Efter tio ringde jag till dagiset för att kolla läget. Dem ringer om det är något.
Hennes inskolningsfröken svarade och sade att hon grät en kort stund när jag gick och sedan blev hon på glatthumör. Dem hade dansat och lekt massor! Kände mig genast bättre så klart! Det är inte lika hemskt att ha henne där om hon har roligt med andra barnen! Idag blir det för henne att sova efter maten. Får se hur det går… Får veta när jag ska hämta henne (:
Nu ska jag fixa lunch här hemma.. För man är vrålhungrig!
Å vet precis hur du känner. Glömmer aldrig dagen när jag lämnde Joeline första gången. Fy det är riktigt jobbigt varje gång som dom små är ledsna 🙁
Ja 🙁 det känns jobbigare att lämna när dem är ledsna och gråter efter en 🙁