Du Och Jag Och Två Barn

Torsdag den 6 februari:

Vi hade tvättstugan denna kväll och jag hann tvätta massor. Ville få bort lite tvätt innan bebisen kommer. Efter jag burit upp de sista från tvättstugan gick jag in på toaletten för en liten kisspaus. Märkte kort därefter en liten del av slemproppen som släppt och jag meddelar killen från toaletten haha.
”Är det dags, ska vi åka in?”. Njaa, inte än.
Lillan stod utanför dörren och väntade på att jag ska komma ut.
”Är det bebisen som gör ont” säger hon och klappar min mage. Hon måste ha hört mig skrika på killen från toan om det.
Jag får enstaka värkar men inga som gör ordentligt ont. Dessa värkar känner jag igen sen förut då det varit en del sammandragningar/förvärkar under denna graviditet. Jag får så klart panik att jag inte gjort klart babynesten och filten till bebis så jag sätter mig och donar med det i högsta fart. Det är lite svårt att inta sittpositionen en längre stund så jag gnäller om hur jobbigt det känns i ryggen och höfterna.

Fredag 7 februari:

Får besök i omgångar. Jätte skönt för jag behöver vila kände jag. Kroppen hade ingen ork.Först kom killens familj sen min. Syrran fick underhålla Jiyan medan jag dog lite i soffan. Jag berättar att jag tror det är dags snart men ingen tror mig 😉

Lördag 8 februari:

Tackar gud för korta arbetstider. Killen kom hem till lunch. Telefonen ringer medan vi äter och det var hans jobb. Dem undrar om han kan jobba hela dan på söndag. Han frågar mig om det är okej o jag säger Ja. Under kvällen pysslar jag lite med babynestet och babyfilten samtidigt som jag ålar mig i soffan/stolen vid sammandragningarna. Det kom enstaka värkar och jag försökte klocka dem. Dem var oregelbundna. Vissa värkar visade ”ÅK TILL FÖRLOSSNINGEN”. Jag ger upp med pysslandet och lägger mig i soffan. Nu var det riktigt jobbigt och jag börjar grina. Ber killen på bara knän att massera mina ben och rygg. Det tycker han var jobbigt. Fick honom göra det ändå. Han har inte mkt att välja på.  Vi går och lägger oss vid 23. Smärtan i magen och rygg blir allt intensivare. Jag kan inte sova. Det går bara inte. Gråter en skvätt till.

När ännu en värk dyker upp känner jag att nu HÄNDER DET NÅGOT. Jag slänger upp mig ur sängen (rättare sagt: rullar mig upp) springer på toa och märker att jag blöder. Det bara rinner om mig. Jag ropar på killen att hämta telefonen och han stressar med att hitta den.
Prick klockan 00.00 pratar jag med förlossningen och säger att det rinner blod. Hon jag pratade med vart säkert rädd och chockad men ändå talar lugnt och frågar vad jag menar med att det rinner blod. En värk till kommer och jag säger ” JA, blod,det bara rinner ner på golvet”.
Hon frågar igen lugnt och fint ”menar du att du har en blodpöl runt omkring dig?- ska jag skicka ambulans?”
Va? nej. Inte blodpöl och ingen ambulans. Nu skrattade jag. För det var inte så farligt egentligen. Hon skrattar med mig för att för henne lät det som att jag blödde ihjäl. Hon frågar om jag känt att barnet rört sig något under de senaste timmarna och jag svarar ja på det. Sedan undrar hon om jag vill komma in eller vänta lite till. Jag säger att jag vill in för att kolla upp för säkerhetens skull eftersom jag haft konstiga förvärkar/sammandragningar ett bra tag.

Killen ringer sin pappa och meddelar att vi måste få skjuts till förlossningen med en gång. Jag packar lite i väskan och i samma veva vaknar Jiyan upp och springer till oss. Hon undrar vad som händer, vad vi gör uppe och om hon får sitta vid datorn. Dock ville hon att jag ska sitta med henne och börjar gråta när jag säger att jag måste iväg. Jag gråter också och vill inte alls lämna henne men den kommande värken säger DU HAR INGET VAL. Jiyans faster plinger på dörren, hon höll koll på henne medan vi åkte till förlossningen.

På förlossningen:

Klockan var snart ett, natten till söndagen….
Hon jag pratade med i telefon tog emot oss ( jag har glömt hennes namn). Vi gick in i undersökningsrummet och jag fick ctg runt magen. Hon skulle kolla värkarna och att bebisen mådde bra. Vi skulle sitta där inne i 15 minuter. När hon kom tillbaka tittade hon på pappret om hur läget var. Hon berättar att bebisen mår bra, att jag har regelbundna värkar MEN att dem var för korta.
Sedan var det dags för den där undersökningen för att se hur öppen jag är. Denna undersökning var så hemsk sist att jag var livrädd för att det ska vara smärtsamt och plågsamt. Jag berättar hur jag upplevde det sist och hon förstår mig. Med hjälp av killen och henne så var det undersökningen helt smärtfritt. Jag blev överraskad att det inte alls gjorde ont denna gången.
Hon tittar på mig med brett leende och säger att jag är öppen 5 cm. Snabbt går vi till ett annat rum och jag byter om till deras vita långa linnen. Vi får 2 barnmorskor som skulle vara med oss under förlossningen. Läkaren var i rummet bredvid berättar dem för jag väntade på min EDA. Vilken tur jag hade tänkte jag. Snart får jag den där sprutan sen är det bara att köra på.
Jag försöker härda ut alla värkar men det är jätte jobbigt, använder lustgasen som inte hjälper något. Jag får nål i handen.
Jag blir arg på killen som försöker skämta. Inte läge för att skämta med mig.
Ena barnmorskan kommer tillbaka och hon säger att läkaren har fått larm. LARM?! jag behöver min spruta nu. Vart inte glad alls.
Sedan mådde jag dåligt för att jag är så självisk. Tänk om en annan stackare som larmade mådde ännu sämre än jag.
Vi väntar och väntar, en timme går och ingen läkare med sprutan har dykt upp.
Barnmorskorna kommer in och jag säger att jag inte orkar mer och vart fan är min spruta! Jag blir tillsagd att ta lustgasen.
Hjälper inget alls och gör mig bara illamående säger jag. Hon erbjuder en spruta som bedövar där nere. Nål rädd som jag är vill inte ha nålar där. Hon säger att hon gör en undersökning först för att se hur långt det har kommit. 8 CM!
Nu vart det bråttom märkte jag när dem plockade fram grejer som behövdes. Läkaren kommer in, ÄNTLIGEN!
Han ber om ursäkt för att det hade dröjt och han försöker sätta dit nålen för ”snabb” EDA men plågsamt när värkarna kommer och man måste ligga still när han sätter dit nålen i ryggen. EDA hjälper ingenting skriker jag. Jag känner allt, så här var det inte sist jag fick EDA.
”Jo men den hjälper lite i alla fall” säger barnmorskan. Är det du eller jag som ligger här med värkar? tänkte jag.
Om värkarna innan gjorde svinont så var dessa värkar jag börjat få nu rena tortyren.
Jag var helt slut. Ingen energi kvar. Hungrig som fan. Trött som fan.
Får en undersökning till och nu var jag från 8cm öppen till 10cm öppen på bara några minuter. Dem tar hål på hinnan och vattnet går. EDA gör inte ett piss.
Där ligger jag helt förstörd och dem påpekar att jag ska ta lustgasen. Fan ta lustgasen. Och ber killen trycka sig mot mig. Jag borrade ner mig mot hans bröst. Det gjorde as ont och jag kände hur det tryckte i underlivet men att ha mitt ansikte  tryckt mot hans kropp så där hjälpte faktiskt lite. Bättre än lustgasen. Han undrar om jag ens kan andas.
Jätte jobbigt att koncentrera sig genom värkarna samtidigt som barnmorskorna uppmanar att jag måste krysta.
Jag blir irriterad och vill bara ta mig genom värkarna och vill inte alls krysta fast det trycker på. Påminner dem att den där EDA inte alls kickat igång och är förtvivlad över att dem inte hjälper mig ( fast jag vet att dem gör så gott dem kan ).
Jag skriker för kung och fosterland, TA I, TA I ÄNNU MER. ALMA NU TAR DU I SEN ÄR HON UTE. VI SER HÅRET. HON ÄR NÄSTAN UTE MED HUVUDET. KOM IGEN NU. TA I. Hör jag dem säga.
Hur fan ska jag ta i när jag måste ta mig igenom värkarna, men jag gör det. Jag tar i, för jag vill att det ska ta slut!
TA I ÄNNU MER, BARA EN GÅNG TILL SÅ ÄR DIN DOTTER UTE!!…
NEEEEEEEEEEJ,skriker jag. Jag vill ha Jiyan. Jag vill krama min Jiyan!! Jag vill hem!
Men nu är det lite sent att dra sig ur. Bara att köra på. Jag TAR i och känner hur jag spricker, hur det gör ont. Jag skriker mig i genom och huvudet är ute. Fy fan vad skönt det kändes direkt efter. Efter en liten mini push så åker kroppen också ut. Klockan är 03:35 en liten tjej på 3130g och 49cm lång föds på västerås sjukhus den 9 Februari 2014.

Dem torkar henne lite men hon skriker inte utan hon låter rosslig i andningen. Barnmorskan berättar att hon fått i sig blod innan hon åkte ut, därför lät hon så i andningen. Men att det inte är någon fara. Melina hostar o hostar för att få upp det. Killen och sköterskorna som var i rummet gick ut med henne så att hon skulle få lite syrgas och dem skulle suga upp lite ur halsen.
Den andra barnmorskan stannar kvar och väntar på att jag ska krysta ut moderkakan. Den kommer ut efter några minuter.
Dem kom tillbaka in på rummet men en barnläkare skulle också komma in för att undersöka henne. Känns skönt att vi får hjälp så där fort. Att dem är noga med allt. Dem bestämmer att det är säkrast att hon får åka upp till avd69 för närmare kontroller och hjälp även om hon redan var helt okej.
2 andra sköterskor kommer in med en rullstol och en syrgasgrejs som Melina skulle ha i näsan. Pappan följde med medan dem sydde ihop mig och gjorde mig iordning. Jag hann sova en kort stund innan dem kom tillbaka, och vi fick äntligen den där efterlängtade frukosten.

Mina egna tankar:

Det sägs att det går fortare med tvåan. Och det stämde. Från att det tagit 3 smärtsamma jobbiga dagar med första barnet till att det knappt gått 3 timmar innan tvåan tittade ut i förlossningsrummet. Vilken skillnad eller hur?. Jag fick som jag nämde ovan EDA men det hann inte kicka igång. Allt gick i raket fart. Så här i efterhand är jag glad att det inte gjorde det för den här gången kunde jag kissa efter 8 timmar och inte på tredje dan liksom. Barnmorskan tyckte att jag såg galet pigg ut direkt efter förlossningen och jag kände mig super pigg. Jag kunde gå som vanligt, som inget hade hänt under den senaste timmen. Riktigt häftigt hur olika förlossningar kan vara. Jag kan denna gång gå runt, bära på mitt barn. Sitta som en människa och gå på toa som en människa (förutom nr 2, fortfarande).
Jag är jätte glad att jag kan ta hand om Melina men samtidigt väldigt ledsen att jag missade en hel del i Jiyans, ni vet allt sånt där i början. Tiden går inte vrida tillbaka tyvärr, jag är väldigt glad över mina två tjejer. Bästa tjejerna i mitt liv. Älskar er!