Treårstrotts måste min stora åkt på för om dagarna är både jag och sambo tröta på att höra våra egna röster. Tjata, skrika, ta henne in på rummet. Höra skrik och tårar.
Vi kan inte ha Melina utan tillsyn för rätt som det är så kan humöret svänga på den stora. Man vet inte längre vad man mer kan göra för man har provat allt känns det som. Dem som inte hänger med oss ofta förstår inte hur mycket energi det tar ifrån en och kan säga ”ne men så farligt är det inte” eller kom Jiyan vi går och hittar på annat. Och i nästa veva så svänger det o då blir de paff på hur det kan bli med en 3 åring. Vi har sett alla möjliga känslor hos den här tjejen. Det kan inte vara lätt för henne heller och det glömmer man bort istället frågar man sig varför hon gör så?? Krävs ju inte en geni att lista ut. Tänk vad mycket som pågår i den där lilla kroppen. Man vill ju brista ut i gråt när man skyddar ena barnet och skäller ut det andra. Man känner sig jätte dum. I början när lillasyster kom så var det som tuffast. Nu har man vant sig vid att det är som det är. Bara att stå ut.
Om lite mer än en vecka är vi tillbaka till vanliga rutiner. Då får jag åter igen handskas med båda tjejerna ensam när pappan är på jobbet. I sådana situationer undrar jag alltid hur andra kan ha fler än 2 barn.
Senaste kommentarer