Jag vet att jag har världens gulligaste ”bebis”, finns ingen finare än henne. Men ibland kan denna ”bebis” bli väldigt arg.
Som tex idag, i bilen. Vi hade handlat med hennes farfar och faster. Vi satte oss i bilen och hon visade direkt att NU skulle hon sitta i vanliga sätet. Och INTE i hennes bilstol. Jag skulle sätta ner henne där och sedan spänna fast i alla fall. Tänkte att hon bara protesterar lite sedan ger hon sig. Men hon gjorde allt för att komma loss ur stolen, komma loss ur mina händer som försöker trycka ner henne så att hon sätter ner sig i stolen. Hon slingrar sig ur och hamnar med fötterna mot mig. Sparkar som bara den mot min mage och skriker för kung och fosterland.
Det gick inte att nå fram till henne, inget man sa gjorde någon skillnad. Hon bara skrek och skrek.
Till slut kom hennes pappa som lämnade kundvagnen och vi hjälptes åt att spänna fast henne i stolen igen. Men hon fortsatte med att skrika och slå huvudet mot ”ryggen” på stolen. Huvva! Hon vill få sin vilja genom. Viljan är stark. Vet att hon inte förstår när man förklarar för henne när det händer. För det går inte komma fram till henne.
När vi kom hem ville hon ha en kram. Vi kramades en stund och jag sa att det var dags att byta blöja. Hon gjorde inget motstånd alls.
När hon låg på golvet kramades vi ännu mer. Då försökte jag prata lugnt för henne och förklara att hon får inte skrika och sparkas så där.
Att hon måste sitta i sin bilstol för att det är hennes plats. Under hela den tiden tittade hon på mig och jag frågade henne om hon förstår vad jag säger och hon får fram ett ”ja” sedan kramas lite till.
Vid maten blev det samma tvist, hon skulle absolut ha kryddan fast hon redan fått och jag sagt nej till mer. Hon började med att hoppa i stolen och ha sig. På nåt vänster nöjde hon sig med att hon redan fått lite på sin tallrik när jag säger att hon ska äta det som finns på tallriken.Att säga till funkar bara ibland. Om man har tur dvs. Ibland kan hon få ur sig ett ”OKEJ!” förställ er en tonåring med en tjatande förälder i nacken och allt den vill är att den ska sluta med tjatet. Så låter hennes ”OKEJ” sedan gör hon det hon blivit tillsagd. Ibland kan man inte låta bli att skratta. Hon känns lite som en tonåring.
Nån som har tvååringar med samma humör?
Nu ligger hon och sover och jag kan pusta ut en stund och äta klart av maten som jag förberett.
Den här tiden är/kommer bli tuffast. Inte lätt att förklara rätt eller fel för en tvååring som inte förstår innebörden med det.
Glad att det är några månader kvar tills tvåan ploppar ut. Kanske har vi fått mer grepp om henne. Annars kommer vi aldrig komma ut ur denna lägenhet.
Senaste kommentarer