Idag stannade jag bara en stund med lillan på dagiset och sedan gick jag hem. Hon fick äta lunchen där.
Jag satt som på nålar hemma, mobil telefonen alltid i handen utifall dem skulle ringa mig. Men mobilen ringde aldrig.
Hade en jäkla klump i magen och ögonen vattnades när jag tänkte på henne. Men kände mig lugn ändå för jag är jätte trygg med hennes fröknar och dem är väldigt duktiga. Det som gör ont är om hon skulle gråta och vara ledsen för jag lämnat henne ensam där.
Jag ville ringa, för det fick man. Man får ringa för att fråga hur det går. Men tänkte att om hennes inskolnings fröken pratar med mig får hon gå bort en stund. Då skulle min lilla tjej märka av att hon också försvunnit och bryta ner totalt. Det ville jag inte att de ska hända.
När jag kommer tillbaka för att hämta henne står jag utanför avdelningen och väntar på att hennes inskolningsfröken ska komma ut med henne. Jag behöver inte vänta alldeles för länge fören dem båda tittar ut genom dörren och hennes fröken håller i henne.
Hennes fröken berättade glatt att hon inte gråtit något alls den här gången och jag pustar ut. Hon berättade även att det gått bra vid lunch och hon hade ätit bra. Jag märker att något är väldigt konstigt, min lilla tjej är fortfarande i sin frökens armar och sträcker knappt sig mot mig under tiden hennes fröken pratar. Hon som brukar sträcka sig efter mig.
Jag kunde andas ut av lättnad när jag hörde att hon hade det bra under den tiden. Hon har till och med skaffat sig en vän för livet 😉
En annan liten tjej född 2011. Jätte gullig o rar. Hon kan nästan tas för lillans tvilling!
Känns jätte skönt att det går så bra! märktes dock idag att lillan blir helt förskräckt bara vi går iväg en bit från henne. Till och med pappan får inte gå iväg. Det lär inte gå lika bra med inskolningen imorgon känner jag redan. Men vi får hoppas på det bästa.
Jag mår mycket bättre när hon inte är ledsen!
Senaste kommentarer