Det är inte lätt att ha barn. Nu kommer säkert många hata det man skriver, för hur kan ett barn anses vara jobbigt när dem är de bästa som finns?!
Jag håller med. Min dotter är den finaste på denna jord, bäst och helt perfekt. Det känns för jävligt att ibland tänka låsa in sig i ett rum långt bort från henne.
Men det finns de gånger man inte helt enkelt orkar. Eftersom jag varit hemma med henne mest så känner jag henne bäst. Och så är det ju. Jag fnissar när hennes pappa smsar mig på jobbet om hur dem har det hemma. För jag vet hur dem har det fast jag inte befinner mig i samma hus.
Jag har koll på båda ställerna jobb + hem och man blir helt slut i huvudet.
Nu tillbaka med det där om att jag tycker att min dotter är jobbig. Nu är det en jobbig tidsperiod. Tänder exploderar i den där lilla munnen. Hon är magsjuk och la en grynig grönvattnig blöja nyss (förlåt för det sista).
Jag fick brotta ner henne i badkaret för att skölja av. Byta blöja på henne är 3 mans jobb. Och så vitt jag vet är jag ensam här hemma. Det är inte lätt.
Sms från pappan: ”jag fick jaga henne när jag skulle byta blöja sedan fick vi bråka litegrann”
Haha! Det där är min vardag. Har blivit lite av en jägare sen vi fick barn. Jaga! Det är vad man gör. Man jagar, runt hela lägenheten. Bakom möbler, under möbler. Ja överallt där det går att gömma sig undan.
Har jag nämnt att man får stå på knä ofta och be. Inte be till gud. Utan be sitt barn komma för där står man med en smutsig tvättlapp i handen för man inte hunnit torka av allt.
När man inte orkar jaga mer… Då ber man.
När pappan jobbar då är vi ensamma. Ibland önskar jag att jag kunde dela mig i flera bitar för jag räcker inte till.
Får fortsätta här sen…. Nu hoppar lillan i badkaret o sjunger opera.
Senaste kommentarer